Från vrakeka till Courage

Courage af Skillinge

I begynnelsen var fisken. Och kring den kretsade till en början mycket av det som företogs till sjöss, med utgångspunkt i Skillinge. Långt innan Skillinge blev samhälle. Förstås. Naturen sitter inte och väntar på några konungsliga privilegier och är man hungrig hämtar man maten där den finns oavsett om infrastrukturen och välsignelsen finns på plats. Med tanke på nerlagd skola och usla kommunikationer är vi kanske på väg dit igen, en slags samhällelig stenåldersdiet. Men havet har vi alltid.

Skillinge började ta form i mer organiserad skepnad någon stans i mitten av förrförra milleniet, då folkvandringarna tog människor till det sydöstra hörnet av Skandinaviska halvön, då fortfarande under danskt överhuvud. Få hade hört talas om Roskilde, ännu färre av de vandrande hade varit där. Det blev så småningom ändring på det, åtminstone det förra. Några som däremot långt tidigare väl kände till det danska styret var munkarna i Thumatorp, eller Tommarp som vi numera säger. Där fanns såväl ett Benediktiner- som ett Bernhardiner kloster, väl dokumenterat från början av 1000-talet och vad man vet, mer än att klostren hade en relativt kort tid som aktiva, var att de fick fisk från det som skulle bli Skillinge.

De som försåg munkarna med Östersjöns läckerheter var med all sannolikhet bönder som ibland bredvid sin ordinarie odlingsroll utgjorde det som kallades bondesjöfarten och som helt och hållet handlade om att fiska nära kusten. Detta var för övrigt en företeelse som våra förösterleningar hade gemensamt med bönder såväl på Gotland som i mälardalsområdet och ända upp till bottenhavskusten. De till en början små och flatbottnade båtarna fick ros till lämpligt ställe där man la sitt bomullsnät, sitt stenagarn, för att sedan ro hem igen. Pilkning av torsk förekom också men hur som helst blev det inga långa resor, inga långa tider till sjöss.

Produktutvecklingen drevs heller inte så hårt, så båtarna såg mer eller mindre ut på samma sätt under århundradena. Men så en bit in på 1800-talet kom en annan slags båt till användning, den som kom att kallas vrakeka och vars ursprung finns i 1700-talets Blekinge närmare bestämt i örlogsvarven i Karlskrona och Karlshamn. Dessa 20 – 30 fots båtar kom snart att användas för fiske på öppet hav, utrustade som de var med köl och så småningom också med sprisegel (en smack), fock och klyvare samt kanske till och med med en jäck i aktern; ett mindre sprisegel på en särskild mast. Namnet vrakeka kommer inte som man kan tro från ”vrak” som i ”förlist skuta” utan från det blekingska uttrycket att vraga som i sin tur betyder vara ute på fiske. Svårare är det inte. G.et blev till ett k och vrakekan var född. Trots sina segel fick man inte sällan ro ut till fiskeplatsen innan man kunde lägga sina drivgarn. Drivgarnen hölls upp med flöten i ”överteln” (överdelen) och förtöjdes i båten. Natten igenom turades fiskarna om att hålla lyktan igång och på morgonen var det dags att styra kosan hemåt med fångsten. I början av 1800-talet gjorde jakterna och sluparna vrakekorna sällskap och grunden till Skillinges segelfartygsflotta var lagd.

Med nya slags båtar kom också nya verksamheter. Frakttrafiken kom in i bilden och turer till såväl Blekinge som Småland blev närmast vardagsmat och med vardagen för både frakt och fiske kom också krav på viss bekvämlighet in i bilden, vilket bland annat för fiskebåtarna gav sig uttryck i att de i slutet på 1800-talet hel- och halvdäckade båtarna utrustades med luckor i fördäcket där fiskaren som drog garnen stod. Inte bara bekvämligheten för besättningen ordnades, sumpar var inte ovanliga ombord vilket möjliggjorde bättre försäljning av hel fisk. Det är dock tveksamt om fiskarna förstod att uppskatta bekvämligheterna på samma sätt som fiskarna. Ännu var dock motorerna ovanliga och det var en smärre sensation när de första Höörarna började dyka upp. Med dagens mått mätt var det inga monstermaskiner men de gav sina goda fem till tio hästkrafter och var till nytta inte bara för den egna båten utan även för andras. Inte sällan bogserade de motorutrustade båtarna ut sina seglande kamrater till fiskeplatserna.

I början av 1900-talet fanns det 13 båtar registrerade i Skillinge och tre i Örnahusen. Det totala antalet båtar var naturligtvis långt större, eftersom man enbart registrerade båtar över 15 ton. Vi den här tiden var de flesta mindre båtar utrustade med motorer, små hemtrevliga tändkulemotorer som inte bara drev båten framåt utan som också gav värme till de fiskare som vilade på britsarna på ömse sidor om den muntert dunkande maskinen. Bekvämligheterna blev också fler på däck. Inte minst var styrhytten ett välkommet skydd mot väder och vind.

Trålarna gjorde entré en bit in på 1900-talet. Den första båten som bedriver trålfiske med Skillinge som hemmahamn var SIN152 (egentligen registrerad i Örnahusen om man ska vara petig), med sitt svarta skrov och röda segel. Fortfarande var det ganska små båtar med 25 hästkrafters motor och liten bomullstrål. Den första motorfisksumpen registrerades för övrigt 1923 och användes i huvudsak för att transportera levande ål. På 1940-talet hade de gamla encylindriga motorerna ersatts av två- och trecylindriga. Större och starkare båtar med bättre och bättre redskap gav rikare och rikare fångster. Parallellt med dessa fanns ännu en tid de mindre båtarna kvar men de blev raskt färre och färre.

Efter kriget utökades fiskereviren och färden gick ända ner till polska kusten. Nu ramlar allt på, allt snabbare. På femtiotalet köptes trålare från västkusten in som exempelvis 90-fotarna Sydpol och Crosby. Deccan kom, liksom nylongarnen. Tändkulemotorn var ett minne blott och dieseln tog över. Stora styrhus, byssa, mäss och hytter, två till tre dagar till sjöss och när så stålskroven kom på 80-talet finns inte mycket som minner om vrakekorna och fisket bara hundra år tidigare. I början av 1990-talet kom Courage med 1000 hästkrafter i maskinrummet, radar, sonarer och satellitnavigering, den största fiskebåt vi har haft i Skillinge.

Hon är nu borta från Skillinges hamn, liksom länge sedan vrakekorna. Men än finns fisket kvar och det ska vi värna. Precis som seglingens och fiskets historia. Här är det på sin plats att slå ett slag för Skillinge Sjöfartsmuseum som är en skatt för alla som vill fördjupa sig i sjöfarten i och kring Skillinge. Kunskapen, arkiven och den vänliga entusiasmen finns här som ingen annanstans. Museet är väl värt ett besök eller två, liksom Klara Marie som på sitt sätt förenar teori och praktik, om man så vill. Men segla vill man alltid.

Leif Eriksson

Källa: bland annat Historien, vår framtid – Skillinges historia som fiskeläge